Goncourtpriset och maskinen

Den 3 november gav Académie Goncourt sitt pris till Philippe Jaenada för L’Inconnue du quai de Javel, med sex röster mot tre. Dagen därpå berättade han för France Inter att han hade använt ChatGPT tre gånger medan han skrev boken. En mening i boken skrevs av maskinen, och han satte dit den med flit.

Medgivandet kom mindre än sex veckor efter att samma akademi hade strukit en annan roman från sitt urval, med motiveringen att den med stor sannolikhet till stor del var en produkt av artificiell intelligens. De två fallen ser likadana ut. Vi tror att de ligger på var sin sida av en gräns som inte går genom verktyget utan genom personen som använder det.

Vad han sa

Jaenada, 62, vann för sin granskning av det olösta mordet på en ung kvinna från Bretagne i Paris i slutet av 1940-talet. Den första av de tre användningarna var meningen, som han enligt egen utsago lade in för att ”jouer avec le lecteur”, för att leka med läsaren. Bara för ledamöterna i Goncourtjuryn har han avslöjat vilken mening det är, och han skämtade: ”Si ça sort, je sais de qui ça viendra”, om det kommer ut vet jag vem det kom från.

Den andra gången, sa han, var ”pour me moquer un peu de ChatGPT, qui fait des réponses complètement absurdes à propos d’une donnée technique”: för att driva lite med ett verktyg som gav absurda svar om en teknisk detalj. Den tredje var efterforskningar. ”On ne peut pas faire comme si ça n’existait pas”, sa han, vi kan inte låtsas att det inte finns. Och: ”Il faut s’en servir, il faut le reconnaître, il faut l’apprivoiser et ne pas se faire remplacer.” I vår översättning: vi måste använda det, erkänna det, tämja det och inte låta oss ersättas.

Reaktionerna på nätet var blandade, rapporterade Euronews. Vissa såg AI bli lika oundvikligt som en stavningskontroll, andra var besvikna.

Två böcker, en akademi

Den 25 september hade akademin strukit C’était ça ou mourir, debutromanen av Thélyson Orélien, från sitt första urval. Den hänvisade till plagiat från författarens sida och till analyser av forskare och journalister som drog slutsatsen att boken var ”selon toute vraisemblance très largement le produit d’une Intelligence Artificielle”, alltså med all sannolikhet till mycket stor del en produkt av AI. Akademins uppgift, sa den, är att främja och kröna ”la littérature écrite par des femmes et des hommes”, litteratur skriven av kvinnor och män.

Orélien förnekade att han hade använt AI och sa till AFP att ”aucune phrase de ce livre n’a été créée par une machine”, inte en enda mening i boken hade skapats av en maskin. Den 22 oktober meddelade hans kanadensiska förlag, Les Éditions du Boréal, att artificiell intelligens hade använts när romanen skrevs, och avslutade samarbetet med honom.

Sida vid sida skiljer sig de två fallen mindre i mängden maskintext än i vad som hände runt den. I det ena bedömdes en bok vara till stor del genererad medan författaren förnekade det. I det andra valde en författare en mening, berättade för juryn vilken, och förklarade sig i radio dagen efter att han hade vunnit.

Var gränsen går

Ingenting i Jaenadas berättelse tyder på att verktyget bestämde något. Han valde att be om en mening, valde att behålla den, valde var den hamnar och varför. Att driva med ett absurt svar gör verktygets misslyckande till material. Att använda det för efterforskningar är vad författare redan gör med arkiv och sökmotorer, och hans eget exempel visar varför varje svar behöver kontrolleras.

Det är där vi skulle dra gränsen mellan ett verktyg och en författare. Den går inte genom andelen ord som en maskin har producerat. Den går genom två frågor: valde en människa varje mening som blev kvar, och kommer den människan att stå för den? En författare som ber en modell om tio rader och behåller en är fortfarande författaren. En bok där modellen valde och människan bara skrev under är något annat, oavsett procentsats.

Det är döljandet som är problemet

Om AI i kreativt arbete har en skandal ligger den i döljandet, inte i användningen. En läsare, en jury eller en kund litar på att namnet på verket tillhör personen som gjorde valen. Det förtroendet överlever ett verktyg. Det överlever inte att det i efterhand visar sig att verktyget gjorde arbetet och att någon teg om det.

Vi läser akademins beslut i september och Jaenadas öppenhet i november som två sidor av samma princip: namnet på en bok ska säga sanningen om vem som har gjort den. Öppenhet behöver inte vara högtidlig. Jaenada gjorde sin till en del av en lek med läsaren, och berättade för jurymedlemmarna var meningen fanns. Han använde verktyget, behöll valet och sa det, i den ordningen.

Samma fråga för varumärken

Ett varumärke som publicerar bilder, film eller text gjorda med AI ger samma löfte som en författare: det här är vad vi valde att säga. EU skriver nu in en del av det i lag. Sedan den 2 augusti 2026 kräver artikel 50 i AI-förordningen (AI Act) att den som använder AI för att göra en deepfake upplyser om att innehållet är genererat eller manipulerat, och kräver detsamma för AI-genererad text som publiceras för att informera allmänheten i frågor av allmänt intresse.

Skyldigheten för text faller bort när innehållet har gått igenom mänsklig granskning eller redaktionell kontroll och en person eller ett företag har det redaktionella ansvaret för det. Lagen drar sin gräns där vi skulle dra den: vid någon som granskar det som går ut och står för det.

Den andra halvan av frågan är vad som gick in. Förra veckan stämde ägarna till Elvis Presleys musik och Eminems förlag, Eight Mile Style, musikgeneratorn Suno i Kalifornien och anklagade den för att ha kopierat deras verk och, i Presleys fall, för att ha imiterat hans röst. Suno sa att tjänsten finns för att hjälpa människor att göra originalmusik, ”inte för att slå mynt av någons namn eller utseende.” För ett företag kokar båda halvorna ner till dokumentation: vilka bilder, klipp och texter som gjordes med AI, referenserna och versionerna bakom dem, och personen som godkände var och en.

Var crue står

I Reel, som är live, kommer man överens med en människa om idéerna, referenserna och stilarna som ska låsas innan något görs, en människa väljer varje bild och klipp som används, och var och en ligger i ett mediebibliotek med varje version och receptet bakom den. I Studio, i tidig åtkomst, skriver assistenten utkast och en människa godkänner varje ändring innan den går live, med varje handling i en granskningslogg. Ingen av dem gör valet åt dig. Båda gör det möjligt att när som helst säga vem som valde.